Att vara den som alltid säger nej. Idag är jag så himla frustrerad. Känns som att jag aldrig kan vara med när det faktiskt händer något. Jag fattar att man inte kan göra så mycket när man har barn Men det är verkligen inte det som stör mig. Det är mer själva principen att jag står och stampar och kommer ingenstans. Antingen blir det ett nej för att pengarna aldrig någonsin räcker till eller för att det inte finns skjuts då min sambo (fortfarande...) inte har ett körkort, han jobbar i princip varje fredag och lördag kväll vilket resulterar i att det blir jag som får vara hemma. Jag som vill göra saker i princip hela tiden kommer snart bli tokig av detta.. nu hoppas jag verkligen att allt ordnar upp sig snart.

 

Förutom min bittra attityd till allt idag så hann jag med en skön promenad med min fina vän. Önskade att jag hade haft en timme extra så vi hade kunnat gå ännu lite till. Allt annat jag planerade att göra struntade jag fullständigt i, det är med andra ord en sån dag. Kan ju säga att med mitt bittra humör så går jag och drar täcket över huvudet tidigt ikväll.